Försvunnen?

Nej, jag är inte försvunnen. Det blev bara ”lite enormt” kaotiskt och jag fick prioritera vad jag skulle hinna med.

Massor med jobb hade jag att göra. En ”kollega” strulade till det och jag fick ÄNNU mer jobb att göra. Visst är det roligt att ha mycket att göra på jobbet men det kan bli för bra också.  🙂

Det har ju varit jul. Vi har dessutom 3 födelsedagar att fira i december. Alla presenter och julklappar skulle inhandlas och slås in, huset pyntas, mat handlas och mitt i detta blev min älskade goja sjuk. Jag lade då ALLT åt sidan och har spenderat många dagar med att köra fram och tillbaka till veterinären i Lomma. Först Djursjukhuset i Malmö då veterinären i Lomma inte hade tid att ta emot oss. En ”ny” veterinär som fanns på Djursjukhuset håller på att läras upp ännu mer av ”min” veterinär i Lomma så jag fick träffa henne. Mycket trevlig och noggrann med undersökningen var hon. En massa prover togs, fler olika sorters röntgenbilder togs och mediciner skrevs ut. Klockan nio på kvällen var vi hemma igen.

Två olika mediciner som skulle ges 2 gånger om dagen. Dessa vill min goja såklart inte ta frivilligt så hela processen får ske med tvång. Fånga in honom i en handduk, försöka hålla fast honom utan att bli sönderbiten samtidigt som jag försöker få in sprutan med mediciner i näbben på honom.

Jag tyckte efter ett par dagar att han verkade bli lite piggare men det vände snabbt igen. Ringde veterinären i Lomma och fick komma omgående. Slängde mig i bilen och körde dit. Det tar ca 1,5 timme att köra dit om trafiken flyter på bra. Kom fram vid lunchtid och fick köra hem igen vid 17-tiden fast då utan min goja. Han blev inlagd. 🙁
På onsdagskvällen fick jag köra ner och hämta hem honom igen.

”Hjälper” matte slå in julklappar

Ytterligare en medicin ska ges, ökade doser på de andra medicinerna PLUS att jag ska spola näsan på honom en gång om dagen. Behöver jag säga att han blir förbannad på mig när jag gör detta? Även om jag håller honom med handdukar så lyckas han få tag i mina fingrar ibland. Biter mig som attans och blodet rinner från händerna på mig. I skrivande stund har de flesta såren läkt. 🙂
Önskar att jag kunde förklara för honom att jag gör det för att han ska må bättre.

Han väger dessutom för lite. Han behöver gå upp ca 70 gram (vilket ju är mycket på en så liten kropp) så jag måste väga honom varje dag. De 2 första veckorna så fick jag stödmata honom ett par gånger om dagen. Just nu så äter han mer själv och har börjat gå upp i vikt så nu matar jag bara honom ibland.

Jag är inte helt säker men jag tycker det verkar som om att han mår lite bättre. Om lite mer än en vecka ska vi på återbesök till veterinären och ta nya blodprover för att se hur det står till med infektionen. Håll tummarna är du snäll!  🙂

Summa summarum… nej, jag är inte försvunnen  😀 Det blev bara lite för mycket att göra.  😉

Facebooktwitterredditpinterestlinkedintumblr

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.